TJENARE FOLKET
Någonstans i Sverige, väster om Lennartsfors.
En skarp knall hördes. Ett skott hade avfyrats. Kulan hade borrat sej in i den röda ladugårdsväggen. Hundra meter ifrån ladan, på andra sidan gränsen stannade en tysk patrull. En av tyskarna sa till dom två andra ”Ja ja. Bitte ruhig. Es ist die Schwede. Wachtablösung” (jaja, ta det lugnt, det är svenskarna, vaktavlösning).
Sommaren 1940 var Gösta, Hilding, Enock och tusentals andra inkallade. Vid en ladugårdsbyggnad hundra meter från norska gränsen skulle dom hålla koll på wehrmacht, Hitlers armé. En oskriven lag, mannarna emellan, sa att dom skulle bränna av ett skott på ett speciellt ställe i väggen på ladugården för att anmäla sin ankomst vid vaktavlösningen. Det var bättre att göra så tyckte man, än att hålla på med en massa lösenord som man skulle komma ihåg. Tyskarna på andra sidan gränsen kände också till rutinen.
En halv kilometer inne på norska sidan bodde Ole (vi kan kalla honom så) i ett litet torp. Han var en hejare på detta med ”hjemmebrent”. Detta hade även spridit sej till den svenska sidan. ”Smit över gränsen, se upp för tyskarna, ta med ett par tomflaskor och han fyller dom, men ta med ett par dosor snus till honom som betalning och helgsupen är räddad. En bit falukorv får man heller inte glömma”. Tyskarna kände också till Ole och hans ”hemslöjd” men inte att han ”sålde” brännvin till svenskarna. Tyskarna ordnade Oles råvaror som socker och jäst mot att han fixade koket åt dom.
En kväll skulle helgspriten ordnas. I skydd av mörkret smög sig tre bassar fram till gränsgatan. En tysk vaktpatrull var att vänta vilken minut som helst. Två tyska soldater med en schäferhund passerade på stigen alldeles innanför gränsen på den norska sidan, kusten var klar. Oles hund som låg i kojan på gården kände igen dom svenska uniformerna ”dom fick man ju en bit falukorv av”. Inget skall, utan bara vifta på svansen när svenskarna kom, hade Ole sagt till hunden. Men tysken skulle markeras med ett skall. Tre svenska soldater inne i ett tyskockuperat Norge och fixar brännvin som dessutom tyskarna har grejat råvaror till. ”Aj aj aj, livstids arkebusering”
Dom tre hade precis gjort affär med Ole när hunden börjar skälla, Ole springer ut för att distrahera tyskarna medan Sveriges mest nervösaste soldater i detta ögonblick försöker gömma sig så gott det går i den lilla stugan. Ole kommer tillbaka in i stugan: – Ta det rolig gutter, storelgen gick just förbi”. En lättnadens suck som säkert hördes ända bort till Sverige.
Väl tillbaka i ladugården på den svenska sidan berättade dom tre historien om Ole, hunden och älgen och hur blöta dom blivit i byxorna men helgspriten var ju räddad i alla fall.
Epilog
Gösta som hette Björkman i efternamn berättade detta i sin tur för mej sommaren 1976 när vi jobbade ihop på förrådet på Tetra Pak i Forshaga. Hilding Sveder som nämndes var ytterligare en jobbarkompis. Enock, som hette Prage i efternamn, var däremot mönstringsförrättare på ICB (Inskrivningscentralen Bergslagen) under min lumpartid där. Men både Gösta, Hilding och Enock var med i ladan när tre svenska soldater kom tillbaka från Norge med ”hjemmebrent” och drog storyn om hur det kom sig att en älg, i tron att det var tyska soldater, fick deras kalsonger att ändra färg.
Fotnot: Ole kanske hette Ole, jag hörde aldrig något namn. Gösta sa bara ”den nôrske gôbben”
Tommy Svensson 7 november 2008