TJENARE FOLKET.
Bron över floden Isere.
Prolog
Jag fick äran att köra nattåget en gång mellan Paris och Marseille, då följande utspelar sig.
-: Tommy, kör du nattåget i natt mellan Paris och Marseille, för den ordinarie har blivit sjuk. Okej, svarade jag. Bra, sa banchefen. Jag tänkte till ett slag-: Var det inte på denna sträckan som den stora tågolyckan hände på 30-talet då bron över floden Isere rasade på grund av underminering. Nattåget mellan Paris och Marseille störtade ner i floden. Över 200 omkom. Lokföraren på det tåget hittade man inte.
Strax innan jag skulle kliva upp i loket säger en konduktör till mej: Vet du att inatt är det 50 år sen den stora olyckan var på denna linje, Å fan, det visste jag inte svara jag.
Jag rullade ut från ett regnigt Gare de Lyon med 8 vagnar bakom. 250 passagerare hade tagit plats. Timmarna och snälltåget rullade på genom natten. Strax före tre anlände vi till Lyon, några tågluffare klev av i den regniga natten, konduktören signalerar: Klart för avgång. Kopplar ”död mans grepp”, tåget rasslar mödosamt igång. Plötsligt hajar jag till, någon sitter i den andra stolen i loket. Han hade obemärkt smugit sej in under stoppet i Lyon. Hallå där, säger jag, här kan du inte vara. Mannen i nån mörkblå uniform säger ingenting utan bara tittar rakt ut i mörkret genom sidorutan. Död mans grepp gör att jag inte kan lämna förarstolen. Men någonting annat får pulsen att öka.
Tåget ökar hastigheten trots att jag har satt fartkontrollen på 110 km i tim. Hastighetsmätaren visar 122 och den ökar hela tiden, sakta men säkert. Vad fan är detta??. Försöker sakta farten, ingenting händer. Motorerna börjar dåna allt högre.135 visar mätaren. Då släpper jag greppet. Tåget lyder inte. Vad är det som händer? Varför funkar inte reglagen? Jag vänder mej till mannen i stolen bredvid: Hjälp mej för fan, men han sitter orörlig i sin stol. Paniken börjar sprida sej. 145 km i timman. Paniken övergår till skräck när jag ser att handtaget till nödstoppet är borta. Två röda signalljus passeras i 158 kilometers fart.
Skenskarvarnas dunk blir till ett enda långt muller, klockorna vid övergångarna dånar förbi, motorerna vrålar, 167 km i timmen. Jag drar efter andan när jag ser att mannen sitter med något rött i handen. HANDTAGET TILL NÖDSTOPPET.-: DRA FÖR FAN, skriker jag. Mannen vänder sig om mot mej, åsynen fick mej att flämta till. Kolsvarta ögon i ett kritvitt ansikte. Ett snett leende, en blick som går rakt igenom mej. Då rycker han till i handtaget. Loket kränger våldsamt, ett öronbedövande gnissel när stålhjulen kanar mot skenorna. Loket stoppar med ett kraftigt kast men blir kvar på spåret. Allt blir tyst.
Vad i helvete är det frågan om sa jag till mannen, samtidigt som jag höjde blicken ut genom rutan. Tjugofem meter framför tåget forsade floden Iseres svarta vatten förbi och det tog ytterligare några sekunder innan hjärnan registrerade vad jag verkligen såg. BRON VAR BORTA, bortspolad av vattenmassorna. Blodet i ådrorna frös till is. Jag vände mej mot mannen -: Fy fan va nära, hur visst…Ordet fastnade i halsen. Mannen var borta. Han hade gått upp i rök. -: Men va i .. En handskriven lapp låg på sätet där han hade suttit, jag läste. ” Nu räddade jag livet på 250 personer, mitt namn var Claude Picardie. Jag var lokförare för femtio år sedan….
Epilog
Jag vaknade alldeles kallsvettig nån gång på hösten 1981 efter att ha drömt denna dröm (mardröm).
Fotnot. Sommaren 1981 passerade jag över floden Isere i verkligheten men då som passagerare på tåget Paris-Nice. Floden börjar i de franska alperna vid den berömda skidorten Val d´Isere. Floden rinner ut i den större floden Rhône ca 10 mil söder om Lyon. Om något broras har inträffat där i verkligheten har jag inte en aning om.
Tommy Svensson den 22 oktober 2007